15-sekundertal

• Ofta använder jag 15-sekunderstalet som inledning av lektionerna, men ibland avslutar jag lektionen även med dem, för att samla ihop. Ibland ger jag dem ett 15-sekunderstal som de håller i början för att de sen i slutet av lektionen får köra samma igen, då kanske med andra reflektioner och annan ingång.
• Lite beroende på situation får de någon eller några minuter på sig att förbereda sig. De ska inte behöva skriva ner något utan bygga en kort idé och sen improvisera
• För de som tycker att det är svårt att improvisera, eller är extra oroliga i att inte vara förberedd, så brukar jag ge dem möjligheten att den lapp de drar gäller för kommande lektion och det tal som ska hållas idag bygger på den lapp som drogs förra lektionen (utan att de ska skriva manus såklart)
• Det är en träning i att tala inför andra, men lika mycket i att sitta och vänta på sin tur, i att ha det nervösa bubblandet i magen, i att resa på sig, i att kliva fram, i att börja tala…
• De kallas 15-sekunderstal för att formatet är det korta talet. Det innebär att de har ca 15 sekunder på sig att tala, men kan innebära allt mellan 3 och 20 sekunder. Vill man bara komma fram och säga ”Jag vet inte vad jag ska säga om…” så är det ju också träning.
• För de som inte alls har några problem med att tala inför andra kan de utmanas på andra sätt genom att t.ex. ge dem olika persona, att be dem väva in etos logos pathos, eller retoriska medel, att de ska träna på sitt kroppsspråk och sin röst…

• Jag skriver ut lapparna på färgade papper, laminerar dem och klipper dem i remsor.
• Jag har dem i ett glas som jag går runt med och eleverna får dra från.

• Ibland får de hålla talen själva, ibland går de fram några i taget och håller sina tal efter varandra, innan nästa grupp kommer fram.
• Ibland får de i grupp planera ihop ett kort tal utifrån vilka lappar de individuellt fått, ibland får de i grupp en gemensam lapp som de får göra något av.
• Ibland går de inte fram utan de ställer sig upp vid sin plats för att säga det de tänkt.
• Ibland ger jag dem en inledning som de ska bygga sitt tal på.
• Ibland får de lyssna på föregående talare för att återkoppla till det och på det sättet komma in på sitt tal (”Anna pratade ju om att hon hatar att äta lakrits, och något annat som man också kan hata är …”)
• Ibland (då de ställer sig upp vid sin plats och talar) blir lappen de dragit istället omformulerad till en fråga som de skickar till nästa person, som då svarar på den frågan samt skickar sitt ämne i en fråga till näste talare.
• Ibland får elever som vill utmana sig komma fram utan att vara förberedd och köra ”Tips från coachen”, där jag har 5 lappar. Eleven får den första lappen och börjar prata, efter några sekunder lämnar jag över en ny lapp som talaren ska försöka väva in i sitt tal men ändå försöka hålla en slags absurd röd tråd, osv till dess talaren fått alla sina 5 lappar.
• Ibland får de i grupper på 5 minuter planera ett tal där de får ett ämne och en lista med retoriska figurer som de ska försöka få in några av i sitt tal (se bifogat dokument)
• Ibland ger jag inte en talarordning utan jag lämnar scenen öppen och de tar själva initiativet att kliva fram (detta för att öva dem i att ta egna initiativ och ta själva kontrollen över sin presentation)

• 1. Eleven ska stå närmare publiken än tavlan!  Det handlar om att utmana dem, men lika mycket vänja dem vid att kliva fram och ta sin plats istället för att backa. Jag ber dem ofta ta ett steg till fram innan de börjar!
• 2. De får inte inleda med att berätta vad som står på lappen! De ska försöka undvika att inleda med att berätta om vad de ska prata om utan jag vill drilla dem och träna dem i insikten att de bättre kan fånga lyssnaren genom att ge dem det de inte trodde de skulle få! Jag brukar tipsa om att istället inleda med ett minne (”När jag var liten så…”), en intressant information (”Visste ni att…”), eller en bild (”Tänk dig att du står på en…”) Få dem att avsky att inleda med uttrycket ”Jag ska prata om…”, för det kan de alltid säga efter sin inledning isåfall…
• 3. Det är prestigelöst!!!! Den viktigaste regeln av dem alla! Det handlar om övning, inte om bedömning, jämförelser, om att lyckas/misslyckas… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur det går, för det är alltid bättre att göra någonting än ingenting (allt blir en träning). Känslan av avslappning och prestigelöshet är jätteviktig i träningen i att våga ta för sig!
• 4. Men jag brukar (efter ett litet tag) även ge dem en fjärde regel som säger: Man får alltid säga: ”Jag avstår”, men för varje gång man säger så ska man fundera på ”Varför avstår jag och hur ska jag göra nästa gång, eller vilken hjälp behöver jag?”

• Eleverna tycker det är jobbigt i början och ganska länge suckar de, men många upplever (i kursutvärderingar) att dessa tal har betytt mycket för dem i att hitta känslan av ”Jag kan”, ”Skit samma”, ”Jag vågar”. För om man varit framme kanske 50 gånger sammanlagt på kursen så måste det ju betyda något för ens erfarenhet och inställning till sig själv!
• Det blir ofta även en kulturstärkande känsla i gruppen som kan ge både en vi-känsla och skratt och glädje.
• Många elever hittar lusten, modet och strategier som är värdefulla för de andra mer planerade talen som de gör på kursen.